Koncerngemenskap medförde att nivån på avdragsgill ränta justerades vid lån mellan två svenska bolag

2010-09-01

Regeringsrätten har i ett avgörande i juni funnit att när koncerninterna lån lämnas mellan två svenska bolag kan inte alltid den godtagbara räntan bestämmas till vad som skulle ha ansetts marknadsmässigt om långivaren hade varit en extern part. Domen väcker frågan om samma synsätt kan appliceras vad gäller koncerninterna gränsöverskridande räntebetalningar, något som dock framstår som tveksamt.

Regeringsrättens dom
Bakgrunden var att moderbolaget, som var ett livförsäkringsbolag som inte var skattskyldigt till inkomstskatt för ränteinkomster, förvärvade ett fastighetsbolag (”dotterbolaget”). Dotterbolagets fastighetsinnehav var, vid tidpunkten för övertagandet, finansierat genom externa lån med räntesatser om cirka 4,5 procent. I samband med övertagandet sades de externa lånen upp och ersattes med interna lån från moderbolaget. De nya lånen löpte på tio år med en fast ränta om 9,5 procent. Någon direkt säkerhet för lånen ställdes aldrig. Det fanns dock en indirekt säkerhet i form av aktier i dotterbolag vilka ägde en betydande obelånad fastighetsportfölj.

Kammarrätten hade i sin dom konstaterat att bedömningen av vad som är marknadsmässig ränta måste göras från fall till fall med hänsyn till samtliga omständigheter. Efter en samlad bedömning av omständigheterna, och med särskilt beaktande av ägarförhållandena, kom kammarrätten fram till att man i detta fall borde bortse från att lånen var lämnade utan säkerhet; i stället skulle lånen jämställas med lån mot säkerhet.

Regeringsrätten fastställde kammarrättens domslut men ändrade motiveringen. Regeringsrätten anförde att ett moderbolag har kontroll över sina dotterbolag medan en extern långivare generellt sett endast har en begränsad insyn. Därefter konstaterade Regeringsrätten att ”lån från moderbolag till dotterbolag har särdrag som påverkar kreditrisken och därmed räntan och som saknas när långivare och låntagare är fristående från varandra. Vid lika villkor i övrigt kan därför den vid beskattningen godtagbara räntan inte utan vidare bestämmas till vad som skulle ha ansetts som marknadsmässigt om låntagaren hade varit extern.” Regeringsrätten fastslog att i detta fall var kreditrisken lägre än om lånet hade ingåtts mellan oberoende parter och därmed saknades i detta fall skäl att medge bolaget avdrag för en räntenivå överstigande 6,5 procent.

Kommentarer
I samband med att domen överklagades till Regeringsrätten spekulerades det i att avgörandet skulle kunna komma att bli vägledande även vad gäller tolkningen av den så kallade korrigeringsregeln (14 kap. 19 § inkomstskattelagen) som gäller för gränsöverskridande transaktioner. Av denna anledning har överklagandet till Regeringsrätten följts med stort intresse. Bland annat har Skatteverket åberopat kammarrättens domskäl som grund för underkännande av nivån på svenska bolags räntebetalningar till utlandet. Regeringsrättens domskäl gör dock att det framstår som mycket tveksamt om domen kan användas som argument från Skatteverkets sida i fall som gäller koncerninterna gränsöverskridande lån. Regeringsrättens motivering går nämligen inte att förena med den så kallade armslängdsprincipen såsom den uttrycks av OECD, svensk lagstiftning (14 kap. 19 § inkomstskattelagen) och ordalydelsen i svenska dubbelbeskattningsavtal. Armslängdsprincipen ger möjlighet att justera en ränta betald till utlandet endast i fall där räntenivån ”avviker från dem som skulle ha avtalats mellan av varandra oberoende företag", dvs. principen innebär att godtagbar räntenivå ska bestämmas utifrån vad en oberoende långivare hade varit beredd att låna ut pengar mot. Regeringsrättens dom gällde lån mellan svenska bolag och motiveringen får ses i ljuset av detta. Domens värde som rättskälla torde mot denna bakgrund få begränsas till just svenska förhållanden. Därvid kan konstateras att domen kan komma att påverka avdragsrätten för räntebetalningar på lån mellan svenska bolag företrädesvis i situationer där koncernbidragsrätt saknas.