Är avtalet ett leasingavtal eller ett tjänsteavtal?

2018-04-04

Start adding items to your reading lists:
or
Save this item to:
This item has been saved to your reading list.
kvinnohänder håller i surfplatta

Som en del i vår artikelserie om den nya leasingstandarden IFRS 16 Leasingavtal redogör vi här för varför det är viktigt att identifiera huruvida ett avtal är, eller innehåller, ett leasingavtal. Enligt IFRS 16 ska nämligen alla leasingavtal, med några få undantag, redovisas i balansräkningen.
 

Många företag har avtal som omfattar både en operationell lease och en tjänst men där den operationella leasing-komponenten inte behöver separeras enligt det nuvarande regelverket IAS 17 Leasingavtal. Detta beror på att redovisningen av ett operationellt leasingavtal och en tjänst är densamma, det vill säga det finns inget redovisat i balansräkningen och en linjär kostnad redovisas i resultaträkningen över avtalsperioden.
 

Vad är skillnaden mellan ett leasingavtal och ett tjänsteavtal när användandet av en tillgång ingår?

I denna artikel fokuserar vi på hur det fastställs om det finns en identifierad tillgång i avtalet.

Enligt IFRS 16 ger ett leasingavtal en kund rätt att kontrollera användningen av en tillgång medan i ett tjänsteavtal behåller leverantören kontrollen av tillgången.

Standarden anger att ett avtal innehåller ett leasingavtal om:

  • det finns en identifierad tillgång; och
  • avtalet förmedlar rätten att kontrollera användningen av den identifierade tillgången för en given tid i utbyte mot ersättning.

En tillgång identifieras vanligtvis genom att den uttryckligen specificeras i avtalet. Till exempel genom serienummer eller liknande identitetsmärkning. Även om en tillgång är specificerad, har kunden dock inte nyttjanderätt till tillgången om:

  • leverantören har rätt att byta ut tillgången under hela leasingperioden,
  • det är praktiskt möjligt för leverantören att byta ut tillgången till en alternativ tillgång; och
  • leverantören dessutom skulle ha ekonomisk nytta av att byta ut tillgången under avtalsperioden.

I IFRS 16 benämns ovan att leverantörens rätt att byta ut tillgången då är "substantiell". Om det finns substantiella rättigheter att byta ut en tillgång uppfylls inte definitionen av en leasad tillgång.

Som nämns ovan ska leverantören också ha ekonomisk nytta av att byta ut tillgången under leasingperioden för att rätten att byta ut tillgången ska vara substantiell. Termen "nytta" tolkas dock brett. Till exempel, det faktum att leverantören skulle kunna nyttja en grupp av tillgångar mer effektivt genom att ersätta den leasade tillgången från tid till annan, kan skapa en tillräcklig nytta så länge det inte finns några betydande kostnader.

Om leverantören har en rättighet eller skyldighet att byta ut tillgången endast vid ett visst datum, eller vid en angiven händelse, är leverantörens rätt att byta ut tillgången inte substantiell eftersom leverantören saknar praktisk möjlighet att byta ut tillgången mot en alternativ tillgång under hela upplåtelseperioden.

Nedan följer exempel.

Exempel 1
En kund ingår ett avtal med en leverantör att hyra en skogsmaskin under fyra år. Leverantören har rätt att byta ut skogsmaskinen efter två år från avtalets början och endast vid denna tidpunkt. 

Exempel 2
Jämfört med ovan exempel har leverantören nu rätt att ersätta skogsmaskinen under hela kontraktets löptid om en viss händelse inträffar. Exempelvis att skogsmaskinen går sönder eller behöver service.

Inte i något av ovanstående exempel har leverantören rätt att byta ut tillgången under hela avtalsperioden och kunden kan förutsätta att utbytesrätten inte är substantiell (därmed redovisar kunden en leasad tillgång, det vill säga en nyttjanderättstillgång). Ett företags utvärdering av om en leverantörs utbytesrätt är substantiell baseras på fakta och omständigheter vid startdatumet och ska inte ta sådana framtida händelser i beaktande som vid avtalets början inte anses vara sannolika.

Analysen av huruvida det går att avgöra om leverantören har en substantiell rätt att byta ut tillgången är ofta komplex. Det finns en rad faktorer som måste beaktas, såsom fördelarna och kostnaderna för ersättning. Om kunden inte lätt kan avgöra om leverantören har en substans i rättigheten att byta ut tillgången, antas det att rättigheten inte är väsentlig (det vill säga att avtalet är beroende av en identifierad tillgång).

Fördjupad information om leverantörens utbytesrättigheter och bedömningen av huruvida de är materiella eller inte finner du i pdf:en nedan.

Kontakta oss

Anna Lööw
Redovisningsspecialist, PwC Sverige
Tel 0709-29 38 82
Email

Cecilia Nicander
Director och IFRS-expert, PwC Sverige
Tel 0709-29 33 34
Email

Följ oss