Framtidens intäktsredovisning är här! IFRS 15 – Revenue from contracts with customers

Juni 2014

Inledning

Hans Hoogervorst, Chairman of the IASB:

"The successful conclusion of this project is a major achievement for both boards. Together, we have improved the revenue requirements of both IFRS and US GAAP, while managing to achieve a fully converged Standard. Our attention now turns to ensuring a successful transition to these new requirements."

De två normgivarna IASB (International Accounting Standards Board) och FASB (Financial Accounting Standard Board) har sedan länge arbetat med det gemensamma projektet att ta fram en ny gemensam standard för intäktsredovisning. Syftet med att ta fram en ny intäktsredovisningsstandard är att tillhandahålla en heltäckande och principbaserad standard för all intäktsredovisning, det vill säga för alla slags transaktioner, i alla branscher.

Väntan på den nya standarden har varit lång och vägen dit full av gropar. I hela tolv år har projektet pågått och två utkast har givits ut innan vi nu har den slutliga standarden i vår hand. I maj 2014 publicerades så IFRS 15 Revenue from contracts with customers. IFRS 15 ersätter samtliga tidigare utgivna standarder och tolkningar som avser intäktsredovisning (det vill säga IAS 11 Construction Contracts och IAS 18 Revenue, IFRIC 13 Customer Loyalty Program, IFRIC 15 Agreements for the Constructions of Real Estate, IFRIC 18 Transfers of Assets from Customers, SIC 31 Barter Transactions Involving Advertising Services).

IFRS 15 träder i kraft den 1 januari 2017. Ett tag kvar alltså kanske ni tänker. Vi skulle säga nej, det är inte mycket tid kvar att spela med. Samtliga företag som upprättar koncernredovisning enligt IFRS ska presentera ett jämförelseår, det vill säga 2016. De amerikanska företag som tillämpar US GAAP ska vanligen ha två jämförelseår, det vill säga 2015 och 2016. 2015 är alldeles bakom hörnet. Implementeringen av IFRS 15 innebär för många företag att ett omfattande analysarbete måste utföras. Avtal ska gås igenom, system ändras, rutiner och rapportpaket byggas om. Det är därför hög tid att börja! I denna artikel redogör vi för vad den nya standarden innebär för redovisningen i stora drag.

Intäktsredovisningens grundprincip

Den nya IFRS 15 är 87 sidor lång. Till detta kommer 175 sidor med ”Basis for conclusion” samt 63 illustrativa exempel. Är detta tillräckligt? Får vi nu svar på hur alla transaktioner ska intäktsredovisas? Sannolikt inte, men det är betydligt mer än vad vi hittills har haft att tillgå vad gäller intäktsredovisning.

IFRS 15 har en samlad modell för all intäktsredovisning och den har en sk balansräkningsansats. Vad innebär detta? Anser man att balansräkningen är viktigast? Nej, så är inte tanken. Tanken är att man utgår ifrån att allt tar sin början i ett avtal om försäljning av en vara eller tjänst, mellan två parter. Man inleder således med att identifiera ett kundavtal, vilket hos säljaren genererar en tillgång (rättigheter, det vill säga löfte om erhållande av ersättning) och en skuld (åtagande, det vill säga löfte om överföring av varor/tjänster). Företaget redovisar enligt modellen sedan en intäkt när man uppfyller åtagandet att leverera utlovade varor eller tjänster till kunden.

Huvuddragen i intäktsredovisningsmodellen åskådliggörs nedan. Intäktsredovisning - en femstegsmodell;

1. Identifiera kontrakt2. Identifiera de olika åtagandena3. Fastställ transaktionspriset4. Fördela transaktionspriset5. Uppfyllande av åtagandena = intäkt redovisas
Ett kontrakt är en överenskommelse mellan minst två parter vilket skapar en rättighet och ett åtagande. Kontraktet kan vara skriftligt, muntligt eller uppstå ur branschpraxis. Intäktsredovisningen ska appliceras på varje enskilt kontrakt förutom de fall då särskilt specificerade kriterier är uppfyllda vilka medger att flera kontrakt får redovisas såsom ett.Ett kontrakt innehåller löften om att överföra varor eller tjänster till kunden. Detta kallas för prestationsåtaganden. Alla prestationsåtaganden som till sin karaktär går att särskilja ska redovisas separat. Standarden ställer upp ett antal kriterier som ska uppfyllas för klassificering som ”särskiljande”. I det fall ett företag ska överföra flera varor eller tjänster och dessa ej går att särskilja  ska företaget paketera ihop varor och tjänster tillsammans tills dess att ”paketet” kan anses som unikt till sin karaktär  och därmed går att särskilja.Transaktionspriset är det ersättningsbelopp som företaget förväntas erhålla i utbyte mot att de överför utlovade varor eller tjänster. Vanligen utgörs transaktionspriset av en fast ersättning från kunden. I vissa fall kan dock ersättningen bestå i variabla ersättningar alternativ erhållas i annan form än kontanter. Variabla ersättningar inkluderas till den del  det är högst sannolikt att den inte kommer att bli föremål för en väsentlig reversering när den osäkerhet som den förknippas med upphör. Transaktionspriset ska justeras för pengars tidsvärde (diskonteras) samt eventuella rabatter.Vanligtvis kan företaget fördela transaktionspriset på varje enskild vara eller tjänst baserat på ett fristående försäljningspris. I de fall ett observerbart fristående försäljningspris saknas ska företaget uppskatta ett sådant. I vissa fall kan transaktionspriset innehålla en rabatt eller en avskild ersättningsdel som avser endast en del av prestationsåtagandet i kontraktet. I standarden finns vägledning för hur en sådan ersättning ska fördelas.Ett företag redovisar en intäkt när de uppfyller sina prestationsåtaganden genom att överföra en utlovad vara eller tjänst till kunden (det vill säga kunden erhåller kontroll). Det belopp som redovisas som intäkt är det belopp som företaget tidigare har fördelat till det aktuella prestationsåtagandet.  Ett prestationsåtagande kan uppfyllas vid en given tidpunkt (vilket vanligen är fallet vid försäljning av varor) eller över en tidsperiod (vilket vanligen är fallet vid försäljning av tjänster). För prestationsåtaganden som uppfylls över en tidsperiod ska företaget välja en lämplig metod för uppskattning av färdigställandegrad för att bestämma hur stor andel intäkt som ska redovisas när prestationsåtagandet uppfylls.

Intäktsredovisning steg för steg

Ett nytt regelverk innebär nästan alltid förändringar. Så även här. Sannolikt är det framförallt steg två och fem i intäktsredovisningsmodellen, det vill säga identifiering av prestationsåtaganden och fastställande av när ett åtagande uppfylls, som innebär nya principer och ett nytt tankesätt, även om det givetvis kan finnas skillnader i de andra stegen också. Det är i dessa två steg vi förväntar oss att de flesta nyheter och svåra bedömningar kan komma att uppträda.

Steg 1

Identifiera kontraktet

Ett kontrakt definieras som en muntlig eller skriftlig överenskommelse mellan två eller flera parter. Kontrakten ska ha en affärsmässig innebörd, innebära rättigheter och skyldigheter för parterna och innehålla betalningsvillkor (p9). Ibland ska två eller flera kontrakt slås ihop och redovisas som ett kontrakt (p17). Detta är fallet om kontrakten har ingåtts samtidigt eller i nära anslutning med samma kund och kontrakten har ett gemensamt kommersiellt syfte, eller betalningen i avtalen är beroende av varandra, eller om varorna/tjänsterna utgör ett enda prestationsåtagande. Om en ändring sker av ett befintligt kontrakt kan detta i vissa fall innebära att det ses som ett nytt separat kontrakt (p18).

Värt att notera är kriteriet att det ska vara sannolikt att företaget kommer att få betalt för den vara eller tjänst som man lovar att överföra. Om man inte bedömer att så är fallet, hamnar kontraktet utanför standardens tillämpningsområde och inga intäkter kan redovisas. Kundens betalningsförmåga påverkar således en framtida intäktsredovisning redan från början genom att avtalet ”diskvalificeras” (p9e).

Identifieringen av kundkontrakt kommer i de allra flesta fallen inte att utgöra något större problem. Vår bedömning är dock att identifiering, genomgång och analys av avtal i vissa fall kan tangera en hel del arbete. Metoder för genomgång av stora avtalsvolymer måste hittas. System måste anpassas efter detta sätt att strukturera avtal och styra intäkter via order/avtals- och faktureringssystem till reskontror och huvudböcker och till slut in i de finansiella rapporterna. Detta är ett arbete som vi bedömer behöver påbörjas redan nu.

Steg 2

Identifiera de olika åtagandena i kontrakten

Ett prestationsåtagande är en förpliktelse, ett löfte, i ett kontrakt att överföra en vara eller tjänst till en kund. Det kan antingen innebära en vara eller tjänst som är distinkt, eller en serie av distinkta varor eller tjänster som till sin substans är likställda varandra och överförs till kunden på likartat sätt (p22).

Med distinkt vara eller tjänst avses att varan/tjänsten har en tydlig urskiljbar funktion, vilket innebär att kunden ska kunna använda varan eller tjänsten enskilt som den är eller tillsammans med andra lättillgängliga resurser samt att den utlovade varan/tjänsten är separat identifierad i kontraktet (det vill säga fristående från andra åtaganden i kontraktet) (p.27).

Ovanstående fall är ofta inte så komplext. Men, om en vara eller tjänst inte är urskiljbar på det sätt som ovan anges, hur ska den då redovisas? Jo, om en vara eller tjänst är en del av ett ”paket” så ska den slås samman med de andra delarna i paketet och ses som ett enda prestationsåtagande. Detta är dock bara tillåtet om vissa villkor är uppfyllda. Kortfattat kan man säga att varorna eller tjänsterna ska vara starkt sammankopplade med varandra och att företaget dessutom integrerar dem åt kunden. Vidare så ska detta ”paket” av varor/tjänster vara väsentligt modifierat eller kundanpassat. Med andra ord ska varorna/tjänsterna ha ”paketerats” å kundens vägnar så till den milda grad att de kan anses vara unika och inte går att särskilja. Detta beskrivs i standarden som att en vara/tjänst är separat identifierbar i kontraktet om företaget;

  • inte tillhandahåller en väsentlig integreringstjänst av varan/tjänsten med andra varor/tjänster i kontraktet
  • varan/tjänsten inte innebär en väsentlig modifiering eller kundanpassning av en annan vara eller tjänst i kontraktet,
  • varan/tjänsten inte är starkt beroende eller sammankopplad med en annan vara eller tjänst i kontraktet (p29).

Det som beskrivs här är alltså integrationstjänster och försäljningar av ”paketlösningar”. När har man då utfört en väsentlig integrering? När har man gjort en väsentlig kundanpassning? Var går gränsen? Standarden ger inget tydligt svar här. Viss vägledning finns att läsa i ”Basis for conclusion” och i ett antal illustrativa exempel till standarden. Dessa exempel tar sikte på entreprenadkontrakt, till exempel uppförande av ett sjukhus, och programvaruförsäljning och är möjligen svåra att applicera på alla typer av situationer.

Att avgöra om varor eller tjänster ska redovisas som separata åtaganden eller om de ska redovisas i enlighet med hur paketeringen av dessa har skett, kommer att vara en av de mer väsentliga bedömningarna som företag behöver göra när de ska tillämpa de nya reglerna för intäktsredovisning. Ledningen bör därför noga utvärdera de kriterier som anges för att säkerställa att paketerade varor och tjänster redovisas korrekt och på ett sätt som återspeglar den ekonomiska innebörden i transaktionen. Ett resultat av den nya standarden kan vara att företag behöver se över hur avtal är formulerade och hur varor och tjänster paketeras, i syfte att få den avtalade försäljningen att återspeglas på det sätt som det var tänkt i de finansiella rapporterna.

Standardens krav på att identifiera separata åtaganden i ett kontrakt och sedan låta uppfyllandet av åtaganden utgöra grunden för en intäktsredovisning ställer naturligtvis särskilda krav på de system som ska hantera och följa dessa åtaganden.

Steg 3

Fastställande av transaktionspriset

Transaktionspriset utgörs av den ersättning som ett företag förväntar sig ha rätt att erhålla i utbyte mot att det överför varor eller tjänster till en kund. Oftast utgörs transaktionspriset av en fast ersättning. I det fall en fast ersättning inte stipuleras av kontraktet måste företaget fastställa den rörliga ersättningens storlek.

Vid fastställandet av transaktionspriset måste också pengars tidsvärde, icke-kontant ersättning, väsentliga finansieringskomponenter samt eventuella rabatter till kunden beaktas.

Värt att notera är att transaktionspriset inte ska justeras för kundens kreditrisk (kundens betalningsförmåga). Anledningen är att transaktionspriset definieras som den ersättning företaget förväntas ha rätt till och inte den ersättning som företaget kan förvänta sig att erhålla. En eventuell nedskrivning av en ersättning görs enligt IFRS 9 och nedskrivningen, kreditförlusten, redovisas som nedskrivning tillsammans med andra eventuella nedskrivningar i resultaträkningen. Särskild upplysning krävs dock, av vilken det framgår hur stor andel av nedskrivningsposten som avser kundfordringar.

Redan i steg ett, identifiering av ett kontrakt, lägger man in kriteriet att man förväntar sig att få betalt för den vara/tjänst som ska överföras. Om så ej är fallet är kontraktet inte inom IFRS 15s tillämpningsområde. Det följer sålunda av standardens metod att kreditrisken redan är beaktad och någon extra justering ska därför inte göras i detta steg. Jämför med dagens IAS 18 där det ska vara sannolikt att få betalt för att en intäkt från en vara eller tjänst ska få redovisas. I utkast till IFRS 15 fanns inte en sådan ”tröskel” med och det uttrycktes rädsla för att för mycket intäkter skulle redovisas (se vidare nedan för hur transaktionspriset räknas fram med till exempel vikter), vilket gav upphov till kritik i remissvaren till IASB. Det infördes därför som en extra punkt i steg 1.

Vad gäller kontrakt som innehåller rörliga ersättningar så har detta varit föremål för särskild diskussion under standardens tillkomst. Standarden medför nya krav på uppskattningar och bedömningar vilket kan påverka såväl storleken på, som tidpunkten för när en intäkt redovisas i de fall ersättningen är rörlig. Den rörliga ersättningen fastställs genom att en av två metoder väljs: Förväntat värde-metod eller Mest sannolikt-metod. Rörlig ersättning redovisas sedan endast till den del företaget med stor sannolikhet inte bedömer att en väsentlig del av intäkten kommer att behöva återföras i framtiden om uppskattningarna förändras. För att bedöma detta använder sig företag bland annat av tidigare erfarenhet och prognoser (p56-57).

Här kan en skillnad uppkomma jämfört med dagens regler vad gäller rörliga ersättningar, såsom exempelvis prestationsbonusar. Dessa ska enligt standarden uppskattas och sedan inkluderas i transaktion priset till den grad de med stor sannolikhet inte kommer att behöva återföras (”Highly probable”). Vi är i dag vana vid att redovisa detta slags intäkter när den osäkerhet som de är förknippade med upphör.

Rörliga ersättningar är sannolikt ett område som kan komma att kräva en del tankeverksamhet från företagen. Kundavtal som innehåller rörliga ersättningar behöver gås igenom i syfte att fastställa hur ersättningen ska redovisas.

Steg 4

Fördela transaktionspriset på de olika åtagandena

När transaktionspriset är fastställt så ska det fördelas till de respektive åtagandena i kontraktet i proportion till deras oberoende försäljningspriser. I de fall då observerbara priser finns så används dessa. Om så inte är fallet - hur uppskattar man då oberoende försäljningspriser? Standarden anger här att de oberoende försäljningspriserna får beräknas. Detta kan göras på tre olika sätt; via bedömda marknadspriser, via förväntad tillverkningskostnad plus pålägg eller via tillämpning av en residualmetod (p79).

Marknadspriser och förväntade tillverkningskostnader är lättförståeliga. Men vad innebär en residualmetod? Jo, som namnet antyder är det en ”restpost”-metod. Residualmetoden innebär att företaget bestämmer de fristående försäljningspriserna på en vara eller tjänst med utgångspunkt i det totala transaktionspriset för hela kontraktet minus observerbara försäljningspriser på andra varor eller tjänster som utlovas i kontraktet. Man tar alltså sitt totala transaktionspris och drar bort alla kända försäljningspriser och den rest (residual) som blir kvar utgör den aktuella varan/tjänstens försäljningspris.

Steg 5

Redovisa intäkten när respektive prestationsåtagande uppfylls

Intäkten redovisas när företaget har uppfyllt sitt prestationsåtagande. Detta innebär att en utlovad vara eller tjänst är överförd till kunden. Överförd anses varan eller tjänsten vara då kunden har fått kontroll över varan eller tjänsten. När har man då kontroll över något? En kund har kontroll över en vara/tjänst när den direkt kan använda eller erhåller nyttan från en vara/tjänst. Överföring av kontroll är inte detsamma som överföring av risker och förmåner och det behöver inte heller vara detsamma som den kumulativa intjänandeprocessen som vi är vana vid i successiv vinstavräkning enligt dagens regler. Här kan således en skillnad komma att föreligga jämfört med dagens intäktsredovisning.

Standarden ger ett antal indikatorer på när kontrollen anses ha övergått till kund och dessa känner vi delvis igen från nuvarande IAS 18 Intäkter (ovillkorad skyldighet att betala, legal äganderätt, fysisk besittning, överföring av risker och förmåner, accept av varan, p38). Det belopp som företaget redovisar när åtagandet är uppfyllt är det belopp som fastställdes och fördelades i steg 3 och 4.

Men, ovan gäller vid åtaganden som fullgörs vid en tidpunkt, vilket ofta är fallet med exempelvis varor. När övergår kontrollen över en tjänst som utförs under en längre period? Enligt standarden så uppfylls ett åtagande och intäkten ska redovisas antingen vid en given tidpunkt (vilket vanligen gäller för varuförsäljning) eller över tiden (vilket vanligen gäller vid utförandet av tjänster). Det sistnämnda kan liknas vid dagens successiva vinstavräkning.

Standarden föreslår nya kriterier för att fastställa när intäkter ska redovisas över tiden (det vill säga när åtagandet fullgörs kontinuerligt). Dessa kriterier skiljer sig delvis från dem som tillämpas i nuvarande successiv vinstavräkning och de kan således leda till att intäkten redovisas vid en annan tidpunkt. För företag som idag tillämpar successiv vinstavräkning måste därför en omprövning ske avseende om intäkten ska redovisas när kontraktet är färdigställt, eller i takt med att kontraktet fullgörs.

Ett företag uppfyller ett prestationsåtagande kontinuerligt (över tiden) om ett av följande kriterier är uppfyllt (p35);

a) Kunden erhåller omedelbar nytta när åtagandet uppfylls;
b) Företagets prestationer skapar eller förbättrar en tillgång som kunden kontrollerar, eller
c) Företagets prestationer skapar inte en tillgång som har en alternativ användning för företaget och företaget har rätt till betalning för hittills nedlagda utgifter.

Punkt c) ovan, det vill säga en tillgång som inte har en alternativ användning för företaget är svårförståelig. Det man åsyftar här är att om en tillgång kan användas på annat sätt av företaget, det vill säga säljas till en annan kund så finns en alternativ användning för tillgången. Så är ofta fallet med standardprodukter i lager. Omvänt gäller att om en tillgång är kundanpassad så har den sällan en alternativ användning för företaget eftersom det, för att kunna sälja den till annan kund, måste göra om den till en kostnad som inte är oväsentlig. Grad av kundanpassning kan således vara en indikator vid bedömning av huruvida en tillgång har en alternativ användning eller ej.

För att fastställa färdigställandegraden i ett åtagande väljer företaget en mätmetod. Metoderna är output- eller inputmetoder som vi känner igen sedan tidigare, såsom kontraktsmilstolpar, levererande antal enheter, nedlagda utgifter, tidsåtgång etc.

Licenser

Intäktsredovisningen kopplad till överlåtandet av nyttjanderätten för en immateriell tillgång, det vill säga licenser, kan komma att ändras. IFRS 15 skiljer på två typer av licenser. Den ena licenstypen är en så kallad ”right to use” IP. det vill säga en licens vilken ger rätten att använda den immateriella tillgången såsom den är vid den tidpunkt då licensen utgives. Detta är med andra ord ett åtagande som fullgörs vid en tidpunkt.

Den andra typen av licens är en så kallad ”right to access” IP, det vill säga en licens som ger en rättighet att nyttja den immateriella tillgången under licensperioden. Detta är således ett åtagande som fullgörs kontinuerligt över tiden. Standarden innehåller ett antal exempel som företag kan ta stöd i när de ska fastställa hur ett licensåtagande fullgörs.

Avslöjande upplysningskrav

Slutligen vill vi göra er uppmärksamma på att standarden är mycket upplysningstung. Syftet med upplysningarna är att läsaren ska förstå omständigheter, belopp, tidpunkter och eventuella osäkerheter som är förknippade med de redovisade intäkterna.

Upplysningarnas karaktär gör att företag i större utsträckning blottar information som man tidigare inte har gjort. Detta ger naturligtvis intressant information till investerare men också till konkurrenter. Följande är exempel på upplysningar som ska lämnas:

Kundkontrakt

  • Nedskrivningar hänförliga till kundfordringar eller aktiverade kontraktutgifter.
  • Uppdelning av intäkter i kategorier baserade på dess natur, belopp, tidshorisont, osäkerhet samt kassaflöde. En beskrivning som möjliggör en avstämning mot de intäkter som redovisas per segment ska också finnas med.
  • En avstämning (IB-UB analys) för kundfordringar, kontraktsutgifter och kontraktskulder.

Prestationsåtaganden

  • När företaget vanligtvis fullgör ett åtagande och de väsentliga betalningsvillkor som finns i avtalen.
  • För ännu ej uppfyllda prestationsåtaganden ska information lämnas om summa transaktionspris som avser dessa åtaganden och när man förväntas kunna redovisa en intäkt för dessa.

Uppskattningar och bedömningar

  • En beskrivning av de uppskattningar och bedömningar som har gjorts (inklusive ändringar i dessa) när man dels fastställer tidpunkten för ett prestationsåtagandes uppfyllande, dels när man fastställer transaktionspriset och dess fördelning på olika prestationsåtaganden.

Övergångsregler och ikraftträdande

IFRS 15 träder i kraft den 1 januari 2017. Standarden ska tillämpas med retroaktiv verkan. Tanken med detta krav är att det säkerställer att samtliga befintliga kundkontrakt identifieras, redovisas och värderas enligt den nya standarden, för såväl den aktuella perioden som samtliga jämförelseperioder. Kravet på full retroaktivitet ställer emellertid hårda krav på företag att inventera och identifiera samtliga kundkontrakt bakåt i tiden. IASB har dock föreskrivit ett fåtal frivilliga lättnadsregler från full retroaktivitet. Ett företag kan således välja mellan ”full retroaktivitet” och begränsad sådan. Kortfattat innebär lättnadsreglerna följande;

  • Tillämpa standarden på samtliga kundkontrakt som existerar per övergångstidpunkten samt sådana som är ingångna därefter,
  • Redovisa den ackumulerade effekten av övergången till standarden i eget kapital per övergångstidpunkt,
  • Lämna upplysningar om den effekt som implementeringen av den nya standarden har haft på befintliga och nya kundkontrakt på samtliga poster som påverkas i de finansiella rapporterna

För vissa företag kommer de nya reglerna att innebära krav på ändrade system, processer och kontroller. Vår uppmaning är därför att man påbörjar analysen av vad en övergång innebär redan till hösten för att säkerställa att de systemändringar och informationsinsamlingar som krävs för att genomföra en övergång ska kunna gå så smidigt som möjligt. Även de företag och branscher som inte förväntar sig någon stor påverkan bör begrunda IFRS 15s samtliga nyanser innan detta konkluderas. Om inte annat så innebär upplysningskraven en stor förändring!

För mer information kontakta:
Ulrika Anjou, 010-213 36 21, ulrika.anjou@pwc.com
Mikael Scheja, 010-213 30 38, mikael.scheja@pwc.com

Kontakta oss

Customer Hub

Kundtjänst

Tel 010-212 50 00

Följ oss i sociala medier